Ekensbergs Båtsällskap (EBS) – 80 år av kamratskap i fest och arbete

Lars Forslund inför 80-årsjubileet 2004

Hur det började

EV_flygfoto_1921_ed_EBS2006_2
Förhistorisk bild – i detta sammanhang
Fotografiet är från 1921, och det är således tre år kvar till bildandet av Ekensbergs Båtsällskap. Men någon brist på båtar – eller i alla fall flytetyg – i Mörtviken var det inte.

Året var 1924 då ett antal mer än medelålders herrar vid Ekenbergs varv, som numera är ett minne blott, slöt sig samman och bildade Ekensbergs Båtsällskap. Det är väl inte många idag som minns herrar såsom ingenjör Liedgen eller kassören Billgren, men en tacksamhetens tanke bör varje EBS:are sända dessa pionjärer liksom till ledamöterna Billgren och Wennerstrand.

Då som nu kamratskap i fest och arbete

Med en medlemsskara på blott 26 personer lyckades man med förenade krafter och en hel del svett, blod och kanske en och annan tår, bygga en slip och arrangera en uppläggningsplats. Arbete var det, men också som sig bör fest och tävlingar. Tjugo­talet och trettiotalet präglades av en god portion jobb men också – inte minst viktigt – av distans­tävlingar för motorbåtar och kapp­segling, där 1929 var ett märkesår med samtliga seglare på startlinjen.
Åren rullade på och medlemsantalet pekade uppåt. Sommarhamnen i Alby, som hyrdes redan 1925, byttes mot en mer närbelägen på Fågelön runt 1930. År 1934 var det dags att flytta sommarhamnen till Krankholmen. Kriget, och därav följande fleråriga soppatorsk och naturligtvis också beredskapen gjorde att båtåkandet fick stryka på foten och aktiviteten i Sällskapet gick på sparlåga. Därmed var tiden som båtklubb med egen holme också till ända. Först 1946 släppte bensinransoneringens järngrepp kring båtåkandet, men tävlingsverksamheten fick vänta ytterligare några år på sitt uppsving. Segling då, det kunde man ju ägna sig åt även i dessa bistra tider? Det gjorde man förvisso också. Kanske var det så att seglandet var lite av Sällskapets kitt under dessa år och seglare och grytgubbar samsades i sittbrunnen – för bra gastar har alltid varit efterfrågade i Sällskapet. Långt in på åttiotalet höll vi för övrigt liv i traditionen genom att låta grytgubbarna känna på draget i fock och stor vid de varje höst återkommande gubbseglingarna.
Det där med segling är för övrigt ett kapitel för sig. Helt klart har Ekensbergs Båtsällskap haft ett stort antal mycket kompetenta seglare med framskjutna placeringar i många regattor. Problemet var att de då inte seglade under EBS standert. Det var nämligen först 1965 som vi gick med i Seglarförbundet och innan dess fick kappseglande på regattor utanför Sällskapet ske under annan standert. Det vanligaste var Göta Segelsällskaps dito. Än idag är det många EBS:are som även för Götastandert, fast på senare år är det nog framför allt så att folk från Göta sökt sig till EBS och inte tvärtom.
Engis_alla_ed_kran_EBS2006_b2
Den gamla fartygskranen
Här är det en Petterssonare (?) som vinschas ner i sitt rätta element efter dryga halvåret på torra land.

Hamn och varv utvecklas

I början av fyrtio­talet blev det mer stadga på hamn och varv i och med att Stock­holms stad köpte om­rådet och Sällskapet för­hyrde om­rådet av Sta´n. Hempa på Rot­holmen byggde vår bojeka 1949, en första klassens boj­eka kan man tänka efter­som den slutade sina dagar först drygt femtio år senare och då behöv­des motorsåg för att få den att slutgiltigt kapi­tulera. Kran­kajen, med en fast mon­terad gammal fartygs­kran som an­vändes för att torrsätta och sjö­sätta alla båtar, bygg­des om och förbättrades i början av femtio­talet.

År 1963 gjordes en genom­gripande om- och tillbyggnad av kajen som då fick den utformning som stod sig fram till flytten till Mörtvikens södra strand under sjuttiotalets sista – för Sällskapet – skälvande år. 1963 var också det år då klubbhuset byggdes till och fick sin nuvarande golvyta. Ja, det är bäst att inte dra några ytterligare paralleller till hur det ser ut idag i klubbhuset för det mesta är helt annorlunda, så när som fotot i kolossalformat som visar hur hamnen tedde sig i början av femtiotalet. Det är en ständig påminnelse om den tid som varit och att mycket står att känna igen även om en hel del saker är modernare och mer ändamålsenliga.

Båtarna

På världshaven stod striden länge mellan segel och ånga. Ekensbergs Båtsällskap har sin motsvarighet i kampen mellan grytor och seglare. Sakta men säkert har segelbåtarna ökat sin andel av båtbeståndet och i skrivande stund – våren 2003 – finns ett fyrtiotal segelbåtar registrerade i Sällskapet, att jämföras med åttiotalet grytor. Även i båtbeståndet kan man fortfarande känna historiens vingslag. På bryggnocken längst in i viken ligger en elegant Iversenkryssare – nej, det är ingen Petterssonnare – med förgyllda stjärnor i stäven som väl matchar Hondurasmahognyn. Den kom till Sällskapet för snart femtio år sedan och ägdes till mitten av nittiotalet av Sture Johansson, en av Sällskapets verkliga veteraner som numera seglar i lugnare vatten. Sture blev för övrigt medlem redan 1933, vilket var samma år som det första trafikljuset i Norden installerades.
Ja, tiden går och det är ont om gamla Ekensbergsbåtar men så sent som vid mitten av nittiotalet försvann en annan en av sällskapets verkliga klenoder, ”Milles låda” byggd av tidigare hamnkaptenen med mera Mille Johansson och hans brorsa någon gång på trettiotalet. Det var en båt med kappseglarens alla kännetecken; flushdäck, fenköl och frihängande roder samt byggd av kärnfuru i gammal god hantverkstradition.

De som gjorde det möjligt

Många är det – var och en under sin tid – som bidragit till att göra sällskapet till vad det är idag. Tittar vi in i rullorna över det formaliserade ideella arbetet finns en hel del värt att notera men här skall bara ges några axplock. Mauritz Gustavsson, som gett namn åt Sällskapets distanskappsegling, var med i styrelsen redan 1927 och var fortfarande revisor 50 (sic!) år senare. Tore Stark var vår meste ”ordis” som svingade ordförandeklubban i inte mindre än 16 år och bemannade andra poster i styrelsen under ytterligare 11 år. En slitvarg som fortfarande är aktiv är vår sekreterare sedan trettio år, Bernt Falkenborg, som med en aldrig sinande energi och noggrannhet håller ordning på korrespondens och beslut. I modern tid har vi också Gerhard Lindström som säkert lotsade in Sällskapet i den nya eran under 10 år som ordförande under det händelserika åttiotalet, om vilket vi skall berätta mer när vi strax kommer till rubriken Ekensbergs Båtsällskap i dag.
Innan det är dags för detta måste emellertid slås fast att ordföranden och andra funktionärer visserligen har stor betydelse för att saker och ting skall fungera. Men utan en hängiven arbetsinsats av många engagerade medlemmar under årens lopp står sig även den bästa styrelse slätt. Och det hela handlar ju – om det nu händelsevis skulle ha gått någon förbi – om kamratskap i arbete och fest under 80 år.

Ekensbergs Båtsällskap idag

I och med flytten till Mörtvikens södra strand inleddes ett nytt kapitel i Sällskapets historia. Det gamla varvsområdet där mången EBS:are slitit och utfört sitt dagliga värv skulle bebyggas med bostäder så det var bara packa ned klubbhus med tillhörande pinaler och ge sig av.
ekensbergsvarv
Varvet – ett minne blott
Varvet är bortsopat, och grunden till de första nya bostadshusen reser sig på Ekensbergs­uddens sydöstra del. (Bilden är hämtad ur Svenska Vägs 50-årsjubileumsbok från 1980.)
Sällskapet lyckades – inte helt utan slit och nit – utverka en egen slip och en mastkran av moderna dimensioner. Antalet båtplatser utökades till ca 110. Det fanns bud om fler men då vi alltid hyllat tanken att alla som ligger i sjön också skall komma upp på hamnplanen när seglationssäsongen är över valde vi själva att sätta stopp vid det antal vi har idag. Egen slip kan för den oinvigde te sig lite gammaldags och den innebär också att vi inte kan hantera båtar som väger över 4,5 ton eller har ett djupgående överstigande 1,70. Men den ger oss frihet när det gäller val av sjösättnings- och torrsättningsdagar. Den gör det också möjligt för den som gått på eller som har trassel med propellern att bli sliptagen under säsongen utan att skinnas. Visserligen tar det lite längre tid att jobba med slip och hydraulvagn, men så är vi ju också noga med att båtägaren så långt möjligt skall få det som han eller hon vill.
Det finns gott hopp om ett fortsatt fint EBS men grundtanken som varit densamma genom alla år – kamratskap i fest och arbete – måste vi värna om. Det är också därför var och en som söker medlemskap förklarar sig beredd att åta sig ett uppdrag som funktionär. Att hålla en verksamhet som EBS igång kräver åtskilligt av ideellt arbete. Därför måste var och en dra sitt strå till stacken. Det är både roligt och givande att jobba för Sällskapet, men för att det skall fungera måste vi fördela gracerna.
Vill du bli medlem?